Recap.

Har suttit ..
och kollat igenom alla bilder från senaste halvåret på telefonen och datorn. Herrejösses vad vardagen kan förändras snabbt. Saken är den att jag alltid har en känsla av att det går sakta framåt, jag börjar fundera på vilka framsteg jag faktiskt gör, på riktigt! Men, i alla fall, nu när jag kikar på alla kort inser jag ju att det antagligen går bättre än önskat i och med att jag även har ett korsband jag har behövt försumma (vilket också gör att jag inte har haft ett friskt andraknä att stödja mig på). Jag har hoppats in i det sista att mars månad är den sista månaden för min sjukskrivning men jag får sakta börja tänka om. I dagsläget skulle jag absolut inte kunna återgå till jobbet och i och med operationen nu på tisdag så får jag nog börja tänka realistiskt och anta att även april kommer spenderas hemma, rastlös och eländig!

Till något ..
positivt då. Jag fick igenom min anmälan gentemot Danderyds sjukhus. För en snabb återblick med så få ord som möjligt: Där (dsk) gjorde jag min första korsbandsoperation 2010. De gjorde fel, grova fel, som resulterat i att jag fått kapa menisken med titthålsoperation, gjort ytterligare en titthål för att se hur fel korsbandet låg och även sedan gjort om hela korsbandsoperationen. Den sista operationen medförde att de var tvungna att gå in i högerknä för att ta från senorna där och efter det gjorde en enkel snubbling att jag bröt hela knäskålen och fick operera mitt "friska" knä. Sååå .. fått utslag nu. Jag är berättigad till skadestånd. Yey tänker ni säkert, även jag tänker så med jämna mellanrum. Men samtidigt, inga pengar i världen kan ge mig mitt aktiva liv tillbaka. Inga pengar i världen kommer kunna ställa mig på en fotbollsplan igen. Jag känner bara en absurd känsla över att någon annan, som jag inte ens känner, har bedömt hur mycket pengar mitt liv var värt. För även fast det låter dramatiskt så var fotbollen mitt liv. I dagsläget önskat jag inget hellre än att kunna jogga i skogen, springa, hoppa .. vad som helst. Jag kan endast gå halvsnabbt just nu, jag kan fan inte ens ställa mig och hoppa jämfota utan stöd. Tragiskt!