Hur normalt ..
är det att längta framåt men samtidigt inte? Att må dåligt för något fast ändå inte? Jag vill verkligen att tiden går snabbt så att jag får min operation avklarad (som är fastställd till 1 oktober) men samtidigt vill jag att dagarna står stilla så inte Jacob flyttar till Brasilien (den 16 september). OCH, samtidigt som det flyger genom huvudet så längtar jag redan tills han kommer hem igen för då typ "startar" livet så att säga. DÅ flyttar vi ihop och kan äntligen börja se framåt istället för att "bara vara" i väntan på att det skall hända något!
Jag försöker ..
se det positiva i allt. Jag får en betald semesterresa för att hälsa på honom, jag får värme i den brasilianska sommaren mitt i den svenska vintern, jag är sjukskriven under första delen han är där borta vilket underlättar våra skypesamtal mitt i svenska natten och den mest självklara positiva anledningen .. snart flyttar han tillbaka till Stockholm. Först Ludvika i någon månad ja, men sen .. :)
