tre dagarna har jag känt av knät jättemycket. Det gör ont när jag sätter mig ner och om jag har suttit för länge så gör det ont och är stelt när jag ska resa på mig. Det sticker typ, fast nu har det inte låst sig på ett bra tag så jag antar att jag gör något rätt i mina övningar i alla fall. Just nu måste jag bara fokusera på att få upp lite styrka igen i hela benet så att det inte blir ännu svårare att ta sig tillbaka efter en andra operation. Jag saknar fortfarande fotbollen, jag till och med saknar fysträningarna. Då är det något som inte är helt okej. Jag var nämligen bland annat den där som påstod att jag hade gjort 20 armhävningar fastän jag bara hade gjort 5 för jag visste att tränaren hade ögonen på någon annan. Jag joggade sista biten på 'idioten' när de andra sprang livet ur sig för jag orkade helt enkelt inte (lathet). Jag var den som alltid kom på något ställe på kroppen som gjorde ont när det blev för jobbigt. Jag var hon som tog en genväg i skogen när jag bestämde mig för att springa milen (helt själv alltså) och sprang istället 6 km men sa till alla att jag hade sprungit en mil. Jag fuskade alltså mot mig själv i princip. Vilka tokerier va. Och nu sitter jag här och saknar allt det där. Jag saknar att lukta äckelsnusk under benskydden när jag tog av dom 1 timme efter avslutad match. Jag vet, äckel! Jag saknar att glidtackla på en riktigt dålig fotbollsplan och känna hur det svider på låret efter gräset som har bränt upp huden. Jag saknar att göra mål. Jag saknar att misslyckas. Jag saknar mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar