en sjukt underbar resa. Bara hela grejen med att träffa Jacob igen, den känslan slog det mesta. Jag har solat, utforskat, utvecklats .. jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle göra. Exempelvis inte kissa på mig när det simmar bebishajar runt fötterna. Nu kan man ju tro att BEBIShajar inte är så stora, men alltså det är ju inte direkt några 3kg - människobebisar. Om man säger så. Men inget urin i vattnet så det var ett stort ögonblick för mig. Det absolut häftigaste var dock när vi var en bit ut. Jag höll mestadels i Jacobs flytväst (obligatoriskt på den platsen vi snorklade på) och hängde på då mitt knä inte riktigt orkade med och gjorde ont när jag simmade (mycket hundsim). Helt plötsligt såg vi något som rörde sig ungefär en meter nedanför oss. Först såg det ut som en fisk, sen en ål då jag bara såg, visade det sig, utsidan av ena foten. Men då helt plötsligt så lyfte sig något så stort och enormt från under sanden! Man har ju fantiserat om hur stora de egentligen är, men på riktigt, det var sjukt. En havssköldpadda reste sig och i samband med det ville jag kissa på mig igen, men även denna gång lyckades jag lugna mig .. det vill säga efter att jag klamrat mig fast över Jacob som en ryggsäck och halvt dränkt honom. Men sedan simmade vi med den i cirka tjugo minuter, endast en halvmeters vatten mellan oss. Hade vi velat hade vi kunnat röra den över skalet flera gånger men så långt vågade jag inte gå. Fast så himla mycket vackra saker att se och jag älskar Jacob för att han lyckas övertala mig till att göra sådant jag är absolut livrädd för att göra. Jag förnekar inte att det varit många jobbiga stunder. Ungefär som då när jag tänkte flera gånger att det när som helst kommer en stor haj och bara äter upp mig i ett nafs. Eller när vi flög helikopter över Rio (Ja, ni läste rätt, sjukt mäktigt) så funderade jag på hur många sekunder på ett ungefär jag skulle ha på mig innan vi slog i vattnet OM vi skulle krascha. Vad skulle jag göra dessa sekunder och hur många ord skulle jag hinna uttala? Inte lätt att vara sjuk i huvudet, jag säger då det!
Men ja ..
solstränder, hav, drinkar och hålla handen har det varit gott om. Har sett fantastiska platser jag antagligen aldrig kommer uppleva igen. Har fått uppleva maträtter som gjort kaos med mina smaklökar som endast ätit pizza, pommes och blomkål utanför Sveriges gränser. Har utmanat mig själv och pushat mig själv i knärehabiliteringen (vem hade anat att shopping kunde vara en sådan drivkraft haha). Hade någon bara kunnat UPS'a Danielle hade jag stannat för evigt.
När det ..
väl var dags att åka igen så erkänner jag att det var jobbigt ett litet tag. Tårarna var inte långt borta men med lite logik och sansade tankar så inser jag ju att det mest fantastiska är framför mig. Nu är det bara två månader kvar <3
Hemma ..
möttes jag utav något annorlunda. Mitt stora lilla hjärta har ju gått och fått sig en ny idol, Justin Bieber. Kan man komma nära så ska man ju så hon bestämde sig, nu skulle det klippas. Bytte det toviga långa svallet mot hårvax och tuppkam. Hon stod länge idag och experimenterade framför spegeln med vax Jacob lämnat efter sig. Jag erkänner, jag blev lite chockad men ändå .. hon är fan finast i världen! Jäklar vilket fin unge jag har! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar